Det var tredje morgonen i rad. Klockan fyra över sju, väckarklockan, handen som famlar på nattduksbordet. I vanliga fall letar jag efter min telefon i trettio sekunder under kudden, sedan kopplar jag in den, sedan välter jag vattenglaset och sedan blir jag irriterad. Men inte den morgonen. Min iPhone låg bara här, magnetiskt placerad på huvudet på den lilla svarta katten som hade hamnat hos oss veckan innan. Laddad till 100 %. Mina AirPods var på basen. Min Watch på kurvan av dess svans. Jag kopplade inte in något. Kopplade inte ur något. Jag tänkte för mig själv, lite dumt: det är tre nätter nu som jag inte har behövt leta efter mina kablar.

Jag hade svurit att jag aldrig skulle köpa ett djurformat föremål. Aldrig. Jag är trente-quatre år gammal, jag gillar strama linjer, tysta former, obearbetat trä och keramik från Vallauris. En plastharts-katt på ett nattduksbord kändes för mig som ett smaklöst val i hemmet. Och ändå stod den där. Sedan sex månader tillbaka nu. Placerad där. Och jag lägger inte ens märke till den längre.

Produkten heter Kattunge. Den tillverkas av ett franskt företag som heter Les Petits Chargeurs, och som erbjuder en kollektion med ett femtontal 3-i-1-laddare, alla till samma pris, alla kapabla att fylla samma funktion: ladda din telefon, dina hörlurar och din klocka samtidigt, med en enda sladd, utan att visa en enda. Men det är inte specifikationerna som intresserar mig — jag ska komma till det. Det som intresserar mig är vad som händer med ditt nattduksbord, ditt skrivbord, din hallbyrå när du slutar plugga in din telefon där.

Hur många kablar har du gjort dig av med i år?

Räkna efter, helt ärligt. I min tvårumslägenhet i Lyon räknade jag förra veckan ihop: nio iPhone-kablar (varav tre trasiga), två Apple Watch-laddare, en AirPods-laddare, en hel uppsättning USB-C-adaptrar, två runda MagSafe-laddare som jag fått i julklapp och bara använde varannan gång. De flesta låg i en byrålåda, andra var lindade runt min sänglampa, den sista satt fast mellan väggen och mitt skrivbord. Jag tog ut allihop, radade upp dem på parketten och fotograferade dem. Det såg ut som en kyrkogård.

Man lägger inte längre märke till kablarna, förrän man ser dem. Och när man väl ser dem, ser man inget annat. Det är dagens första visuella påfrestning för den moderna människan som vaknar i en miljö som liknar en lättare intensivvårdsavdelning.

Hur en matt plastkatt ersatte tre laddare.

Den Kattunge är inte en katt. Det är en trådlös laddare med silhuetten av en sittande katt: ett runt, magnetiskt huvud som tar emot din iPhone på framsidan; en böjd svans som fungerar som ställ för Apple Watch; en basplatta där du placerar dina AirPods. Allt är tillverkat i ett enda stycke matt harts, handpolerat och 3D-utskrivet i Frankrike. Den finns i mattsvart eller i puderrosa. Den kostar 79,80 € just nu — istället för 114 €, under kampanjen inför mors dag. Hela kollektionen har samma pris.

Tekniskt sett är det Qi2 MagSafe — den nyaste standarden. Den laddar upp till 25 W för iPhone 17, 15 W för äldre modeller, och fästs magnetiskt utan ansträngning. En enda USB-C-kabel går ut från baksidan till uttaget. Det är allt. Ingen LED, inget pip, ingen app att installera, ingen bruksanvisning att läsa. Lägg den där, så laddar den.

Vad det gör för skillnad efter en vecka.

Första natten var jag nära att gå upp för att kontrollera att den fungerade. Det var det som överraskade mig: den totala avsaknaden av visuella signaler. Ingen blå lampa, ingen pulsering, inget ljud. Bara ett litet magnetiskt motstånd när man närmar iPhone till Chatons huvud, och sedan tystnad.

På morgonen är alla tre enheter på 100 %. Nästa dag också. Och dagen efter det. Efter sju dagar hade jag inte sagt ”sjutton också, jag glömde ladda min Watch” en enda gång. Efter femton dagar lade jag undan de nio kablarna i en kartong som jag inte har öppnat sedan dess. Efter en månad hade jag gett den till min syster.

Vad man vinner är inte så mycket tid — även om man vinner tid. Det är en form av lugn som man inte hade identifierat som saknad.

”Ett användbart objekt kan också vara vackert. Det är ett politiskt ställningstagande.”

För att förstå varför en laddare kan bli ett föremål man gärna vill ha i sitt hem ringde jag Julien Marchand, produktdesignare baserad i Saint-Étienne, som arbetade i tio år för Habitat och därefter för nordiska förlag. Jag skickade en bild på Chaton till honom. Han skrev så här till mig:

Tre vittnesmål. Tre designer. Samma mening.

Jag läste hundratals recensioner innan jag skrev den här artikeln. Det som är slående är att kunderna nästan aldrig talar om watt, kompatibilitet eller laddningstid. De talar om sin inredning, sina gäster, sina nära och kära. Och de talar alla om en ny design.

”Gav den till min son när han fyllde trettio — den svarta Chaton. Han ställde den på sitt nattduksbord när han kom hem från middagen och har inte flyttat den sedan dess. Hans flickvän beställde en till sin mamma dagen efter.” — en mamma, recension Les Petits Chargeurs.

”Jag köpte Pélican till mitt skrivbord. Mina kollegor frågade var jag hade hittat den minst fem gånger på en vecka. Till slut skickade jag vidare länken till mitt team.” — en kundrecension, projektledare i Paris.

”L'Étreinte på min byrå i hallen — det finns något mjukt, nästan levande, i kurvan. Man lägger ifrån sig telefonen där när man kommer hem utan att tänka på det. Ett föremål som välkomnar, inte bara ett föremål som laddar.” — en kundrecension, recension Les Petits Chargeurs.